I did it, i fucking did it!
Nu skriver jag sista inlägget, och för mig så känns det jätte bra!
Om jag ska utvärdera och tänka efter på hur tiden här har varit, så har den varit både bra och dålig. Men jag menar, självklart har den varit det. Det finns negativa saker och positiva saker med allt, samma sak med det här!
Jag kommer nog inte att sakna någonting specifikt med tokyo, kanske är det för att jag mest har längtat hem hela tiden. Men visst har jag lärt mig mer än vad jag tror att jag har, och det har jag insett nu den senaste veckan. Jag känner att jag har blivit mycket starkare än förut, inte starkare på de sättet att jag kan lyfta saker (haha rakel, de vet ju du) men starkare i mig själv. Att jag verkligen har hittat dom svagaste punkterna och jobbat med dom ganska omedvetet! Som tillexempel kritik mot mig själv, något som jag alltid har haft väldigt svårt för. Att höra att man inte duger eller att höra att man är tjock, ful eller si å så. Det är något som jag vet, att jag förrut kunde ta jätte personligt och verkligen kunde ta åt mig av å det vet jag att nästan alla som känner mig vet om. Men jag tror att det har förrändrats, lite iaf. Jag tror att det är lättare att skaka av sig nu!
Som tillexempel med Escada visningen, att dom inte ville ha mig den andra dagen, varför vet jag inte. Bara att jag inte var deras typ av tjej. Men jag orkade inte ens ta mig tiden och energin om att bry mig om det! Samma sak med alla castings, alla castings dom bara bläddrade igenom boken utan att knappt kolla varken i boken eller på en själv, för att sedan drygt säga "thank you, next?", eller med dom castings som dom pratat med managern å sagt på japanska att man har för tjocka lår eller att man är alldeles för lång, eller dom castings dom skrattat högt med varrandra och man står där som ett fån och inte fattar vad dom skrattar åt, när jag sedan frågar managern vad de var om så säger han att dom tyckte att jag såg trött ut! I början är det svårt att ta, speciellt när dom inte ens pratar med en, utan dom pratar genom någon annan, man får aldrig någon personlig kontakt med dom! Men också de castings dom suttit och sagt "Kawaiiii kawaiii, very beautifuuul". Inte ens då har jag orkat ta åt mig, eftersom att jag vet att det antingen är det ena eller de andra, det är aldrig något mellanting, något som man kan ta seriöst, något som man riktigt kan ta åt sig av. Eftersom att dom säger likadant till alla!
Jag tror också att jag lärt mig lite mer jävlar anamma, det har jag iofs alltid haft, alltid! Har jag velat något så har jag alltid försökt att komm dit, å har jag velat ha något har jag nästan alltid gjort ALLT för att få det. (mamma du ser ju, jag köpte dom där prada solglasögonen i 8an även fast du sa att jag inte fick). Den här gången har det inte varit lika lätt, kanske för att jag inte riktigt ville det här, jag visste inte hur jag skulle klara av att vara borta från Rasmus i 6 hela långa veckor. Att inte kunna vakna upp brevid honom nästan varje morgon! Å att vara borta från familjen och huset och sverige, tryggheten som finns där hemma. Det kändes heeemskt, å de var det. Helt OTROLIGT jobbigt har det varit! Men jag ångrar inte att jag åkte. Visst kanske de kändes ovärt på ett sätt eftersom att jag inte kom hem med så mycket pengar som jag hade velat. Men jag inser nu att pengar faktiskt bara är pengar, å att livserfarenhet är så mycket mer än det.
Jag tror inte att mitt liv hade sett annorlunda ut om jag inte hade åkt, jag hade säkert fått ihop dom där pengarna på nått annat sätt. Men upplevelsen hade inte varit densamma, och speciellt inte mig själv. Jag hade nog inte varit densamma, jag tror att jag faktiskt blev 17 här! Jag fyllde 17 i maj, men jag tror att det var här jag verkligen blev litelite äldre än vad jag var innan, och att känna att man klarat något jag för 6 veckor sen aldrig trodde att jag skulle klara känns för mig helt overkligt. Jag har kännt mig så sjukt svag å feg å som en (förlåt nu) jävla tönt. För att jag har gråtit å längtat hem å bara velat döööö vissa dagar. Men känslan av att jag klarade det är så sjukt,sjukt, SJUKT skön!
Verkligen, helt otroligt vilken känsla det är!
Nu ska jag packa ihop det sista och sedan ska jag sova, vi ses imorgon people!! :) wish me a nice trip back home!
Om jag ska utvärdera och tänka efter på hur tiden här har varit, så har den varit både bra och dålig. Men jag menar, självklart har den varit det. Det finns negativa saker och positiva saker med allt, samma sak med det här!
Jag kommer nog inte att sakna någonting specifikt med tokyo, kanske är det för att jag mest har längtat hem hela tiden. Men visst har jag lärt mig mer än vad jag tror att jag har, och det har jag insett nu den senaste veckan. Jag känner att jag har blivit mycket starkare än förut, inte starkare på de sättet att jag kan lyfta saker (haha rakel, de vet ju du) men starkare i mig själv. Att jag verkligen har hittat dom svagaste punkterna och jobbat med dom ganska omedvetet! Som tillexempel kritik mot mig själv, något som jag alltid har haft väldigt svårt för. Att höra att man inte duger eller att höra att man är tjock, ful eller si å så. Det är något som jag vet, att jag förrut kunde ta jätte personligt och verkligen kunde ta åt mig av å det vet jag att nästan alla som känner mig vet om. Men jag tror att det har förrändrats, lite iaf. Jag tror att det är lättare att skaka av sig nu!
Som tillexempel med Escada visningen, att dom inte ville ha mig den andra dagen, varför vet jag inte. Bara att jag inte var deras typ av tjej. Men jag orkade inte ens ta mig tiden och energin om att bry mig om det! Samma sak med alla castings, alla castings dom bara bläddrade igenom boken utan att knappt kolla varken i boken eller på en själv, för att sedan drygt säga "thank you, next?", eller med dom castings som dom pratat med managern å sagt på japanska att man har för tjocka lår eller att man är alldeles för lång, eller dom castings dom skrattat högt med varrandra och man står där som ett fån och inte fattar vad dom skrattar åt, när jag sedan frågar managern vad de var om så säger han att dom tyckte att jag såg trött ut! I början är det svårt att ta, speciellt när dom inte ens pratar med en, utan dom pratar genom någon annan, man får aldrig någon personlig kontakt med dom! Men också de castings dom suttit och sagt "Kawaiiii kawaiii, very beautifuuul". Inte ens då har jag orkat ta åt mig, eftersom att jag vet att det antingen är det ena eller de andra, det är aldrig något mellanting, något som man kan ta seriöst, något som man riktigt kan ta åt sig av. Eftersom att dom säger likadant till alla!
Jag tror också att jag lärt mig lite mer jävlar anamma, det har jag iofs alltid haft, alltid! Har jag velat något så har jag alltid försökt att komm dit, å har jag velat ha något har jag nästan alltid gjort ALLT för att få det. (mamma du ser ju, jag köpte dom där prada solglasögonen i 8an även fast du sa att jag inte fick). Den här gången har det inte varit lika lätt, kanske för att jag inte riktigt ville det här, jag visste inte hur jag skulle klara av att vara borta från Rasmus i 6 hela långa veckor. Att inte kunna vakna upp brevid honom nästan varje morgon! Å att vara borta från familjen och huset och sverige, tryggheten som finns där hemma. Det kändes heeemskt, å de var det. Helt OTROLIGT jobbigt har det varit! Men jag ångrar inte att jag åkte. Visst kanske de kändes ovärt på ett sätt eftersom att jag inte kom hem med så mycket pengar som jag hade velat. Men jag inser nu att pengar faktiskt bara är pengar, å att livserfarenhet är så mycket mer än det.
Jag tror inte att mitt liv hade sett annorlunda ut om jag inte hade åkt, jag hade säkert fått ihop dom där pengarna på nått annat sätt. Men upplevelsen hade inte varit densamma, och speciellt inte mig själv. Jag hade nog inte varit densamma, jag tror att jag faktiskt blev 17 här! Jag fyllde 17 i maj, men jag tror att det var här jag verkligen blev litelite äldre än vad jag var innan, och att känna att man klarat något jag för 6 veckor sen aldrig trodde att jag skulle klara känns för mig helt overkligt. Jag har kännt mig så sjukt svag å feg å som en (förlåt nu) jävla tönt. För att jag har gråtit å längtat hem å bara velat döööö vissa dagar. Men känslan av att jag klarade det är så sjukt,sjukt, SJUKT skön!
Verkligen, helt otroligt vilken känsla det är!
Nu ska jag packa ihop det sista och sedan ska jag sova, vi ses imorgon people!! :) wish me a nice trip back home!
Kommentarer
Postat av: Mamma
Lilla gumman, du är helt underbart fantastisk!!!
Älskar dig så mkt. Om nu detta var det sista inlägget så var det nog också ett av det bästa. Hälsningar från din mamma (tårögd) och ha en riktigt bra resa hem. Vi möter dig, förstås.
Postat av: Ninni
Välkommen hem igen Mikaela!
Du är fantastisk -känn Dig stolt!
Bamsekram Ninni
Postat av: Johanna
Du har varit så duktig såå!
Vi ses imorgon, gums! 8)
Trackback